Flickornas kärlek.
Detta var ett mycket kinkigt kapitel, och inte så gott att hålla någon reda på, just därför att det låg i alla parternas intresse att däri hölls så litet reda som möjligt. Bondens döttrar, eller flickorna, som bodde hemma hos föräldrarne, bevakades tämligen, ty med deras livsfrukt hängde arv och nerstamning av släkten samman, men med de andra, som icke ägde namn eller jord, hölls det icke så noga. Gossar och flickor av den tjänande klassen sovo i köket, och så snart ett tycke uppstått, ingicks sängelag i så blygsam form som omständigheterna tilläto. Husbonden och matmodren kände alltid förhållandet, men varken kunde eller ville hindra det, och som det betraktades som ett slags förlovning, hölls det i en viss helgd. Man såg det, men man talade icke om det. Gossen som ingått förbindelsen hade även en känsla av ansvar och var beredd att i händelse av följder, eller att det »blev på tok», som det kallades, ikläda sig ansvaret genom att ta hand om barnet eller gifta sig. Det senare var det vanliga, men därför fordrade han även trohet av sin flicka, att i händelse av risk hon skulle veta att han var den skyldige, och denna fordran på trohet 344 hade så ingått i föreställningarne, att den flicka, som hade flera gossar på en gång, kallades, ensam hon, för hora, och betraktades som en hynda, vilken förlorat instinkten för sin nerstamning. De fria förbindelserna voro sålunda ett slags fattigmans äktenskap, ej blott till lust, eller lek, och åtnjöto därför allmän aktning.
Ibland däremot, när flickorna togo den allvarliga saken skämtsamt eller lättsinnigt, uppstod krångel, och rätt fiffiga flickor skaffade sig för händelse av fara i månggiftet en så kallad »ansvaring». Till denna roll utsago de alltid någon välmående bondeson eller herreman, att kunna få till barnafader, om det blev tvist, och när dylika mål kommo för tinget, kunde vittnesmål lämna de mest oväntade upplysningar om saker som trotts vara eviga hemligheter.
I regel kunde man dock se att klasskänslan satt djupast; och att det äkta allvarliga tycket mest uppstod och rotades inom dem av samma klass. Sålunda, om en piga hade förbindelse med bondens son, och inga utsikter till gifte sålunda funnos, blev hon otrogen tillsammans med drängen, vilken hon älskade, likasom i staden herr löjtnantens älskarinna på rum alltid bedrar honom med bodbetjänten och icke med kaptenen. Man skall därför icke tro att kärlekens fruktansvärda lekar spelades av utan drag av den storhet, som en lössläppt naturmakt äger, och att den allvarsamma akten av släktdriftens val och kamp gick sin gång så alldeles utan sorg och ve. Tvärtom! Kärlekssjuka och hjärtesorg fanns där också, under kanske enklare former, men ofta rörande i sin enkelhet, och mången lek slutades med döden, antingen gossens, flickans, eller barnets. Blandades 345 då in de gifta folken — då blev det historier, som stundom togo blodröd färg, och då brusto hjärtan och brötos band, och en enda illa överlagd handling kunde spinna ut sina följder över flera släkters liv, gå ner i avkomlingarnes som ett tragiskt öde, av vilket de oskyldige ledo en opersonlig förföljelse.
Mari var i tjänst hos uppsyningsmannen, som var ett strå vassare än vara hos bonden. Hon var nätt, hade ett blekt ansikte, blont hår och två rader mjölkvita tänder, som voro jämnare än man brukar finna hos de undre klasserna. Det fanns finare linjer i hennes kropp än hos de andra pigorna, och fastän uppfödd i skärgården var hon tagen från rodd och fiske till huspiga. Jämförd med de andra kamraterna såg hon svag och sjuklig ut, och, egendomligt nog, var hon på den grunden mycket eftersökt av bondpojkarne. Hon hade även antagit ett sätt av värdighet, som höll på avstånd, och ansågs som öns skönhet. Bondsonen hade fästat sig vid henne och oaktat han var den fulaste och hade simplare figur än drängarne, ja var rent stygg, höll sig Mari till honom. Om därför att han var den rikaste och sålunda lovade sörja bäst för hennes avkomma, så var ju hennes moderinstinkt åtminstone inte ute på krokvägar.
Om Albin verkligen hade full avsikt att gifta sig med henne, det torde väl vara svårt att avgöra, då sinnesruset så ledigt förfalskar omdömet och då ett hastigt beslut, under ändrade omständigheter, så lätt ändras. Men Mari hade nog hört ett och annat 346 halvkvädet ord i den riktningen, ty hon visade sig ej obenägen, men strängt höll hon på sin ära, och om även deras lek var alla uppenbar, så var det ingen som vågade säga att de hade något mellan sig.
Men Albins föräldrar hade ett ont öga till Mari, för de visste nog att hon fikade efter gården utan att ge annat igen än några barn, och de sågo nog att Mari var en klok flicka av den sorten, som ville komma sig opp i världen, och det lider inte de som redan äro komna opp, utan de ville ha någon, som redan var oppe.
När de därför märkte att den unga målaren, som bodde på sommarnöje, började slå krokar för Mari, så logo de i sina sinnen och tänkte att nu går hon all världenes snöda väg, och därmed vore deras Albin fri från frestelsen, för hur han var, men stolt kunde han sägas, och ta till hustru en som andra kunde peka ut, det gjorde han inte.