De satte sig på strandklippan och sågo det svarta vattnet under sig endast krusat av några lösgjorda tångbålar, som flutit upp.
Halvdagern utraderade allt rått i flickans ansikte och under det blonda pannhåret lyste de stora ögonen, och de bleka kindernas ovaler blevo ganska nära skönhetstypen sådan målaren drömt sig. Han satte sig mitt emot henne, betraktade henne, föll på knä, talade poesiens luftiga ord, beundrade och bad.
— Allt utom det sista!
— Som du ger andra!
— Vem har sagt det?
— Det gör ni alla! Och vad ser du hos de andra, som jag skulle sakna! Erkänner du icke mig vara att föredraga, då du ger mig ensam ditt sällskap! Ser du icke att jag är den som ger dig mest, mest av vänlighet, mest av nöje, mest av deltagande.
Det förstod hon inte.
— Men jag älskar dig, ser du! Ser du inte det! Men du älskar inte mig, ty då skulle du ej låta mig lida så.
Älska är nu ett ord, vars motsvarande betydelse saknas hos den obildade, och herr Axels kärlek var säkert av annan art än unge Albins.
— Jo, jag håller mycket av honom, men han får inte göra mig något ont.