— Men de andra!
— Ä, de andra; vad är det för andra?
— Albin?
— Den!
Axel tiggde och bad, hotade. Lidelsen dunkade i hans huvud så att han kände sig illa, elden brann, men flickan förblev kall.
— Då kastar jag mig i sjön!
Och utan att avvakta Maris utlåtande kastar han sig i vattnet med kläderna och simmar ut ett stycke. När han inte förnam något förtvivlans skrik från land, vänder han sig på rygg och tittar sig om.
Där sitter Mari mycket lugn, för hon visste nog att herrarne kunde simma som fiskar, och hon bara skrattar.
Axel hade haft flera motiv till sitt bad; först ett bestämt behov att få svalka sig och släcka den förtärande elden, men sedan också begäret att genom en bravad sätta flickan i brand för den modigaste och mest riskerande av tillbedjarne.