Men det låg inte för den kloka Mari, som bara förebrådde hjälten att han vätt ner sig.
Något annat måste försökas, och han försökte, ledd på rätta stråten av en gryende kunskap om att människohjärtat är ytterst olika hos olika individer och klasser.
Albin hade åsett Maris lek med Axel och dragit sig tillbaka, antingen bestämd för att fly eller återkomma med andra syften. Saken var den att Mari också var oförsiktig i all sin klokhet, och en natt hade hon dröjt sig kvar inne i Axels rum utan att ändock glömma undvika den största faran. Detta hade kommit till öbornas kännedom, och Maris dygd ansågs numera förlorad, men vad som säkert var förlorat, det var giftet med Albin.
En afton strax efter sutto de tu inne i Axels rum och pratade, det vill säga herr Axel talade och Mari hörde mest på. De hade ett fotografialbum framför sig och betraktade porträtt, och bland dem fäste sig flickan huvudsakligen vid sin väns syster. Och hur hon vände bladen kom hon alltid tillbaka till henne.
— En sådan vacker flicka, en sådan vacker flicka, upprepade hon med en sorg i rösten, som kom Axel att få en aning om den lägre klassens natursmärta att ej vara den högre placerade.
— Men inte så vacker som du, tröstade han; och sanningen var att systerns skönhet endast existerade för pigans uppfattning av det sköna hos en kvinna, bestående i att kläderna sutto väl, håret var väl kammat och ansiktet uttryckte något av härska.
— Inte är jag vacker inte, svarade Mari, med full överbevisning om sin underlägsenhet i den punkten.
— Du är skön, försäkrade Axel, vars undertryckta passion överdrev. Och om jag finge måla dig, skulle Stockholmarne vandra till utställningen i skaror att se dig.
— Så måla mig då! sade Mari, som lystrat till vid ordet Stockholmarne.