Och herr Axel dansade med henne, ställde henne vid spiseln och såg på henne. Hennes kinder voro fylligare, och hade en dålig, röd flammig färg, hennes förr så vilda hår var slätkammat med pomada och hennes fasta barm hade givit sig ner i korsetten.
Maria Stuarts-krage hade hon och manschetter, och pojkarna svärmade som flugor kring henne, medan herr Axel stod där oberörd väntande få bli lös.
Och medan han väntade, tänkte han på hur vacker hon var den gången, när hon gick barfota och i lintygsärmarne och bar vattämbaret från brunnen — som han alltid sprang ut och hjälpte henne med.
— Kom så gå vi ut, sa Mari och viftade sig med näsduken.
Axel gick med ut på verandan, men visste inte vad han skulle säga; oaktat månen sken och det varit hett i stugan.
— Ska vi gå i skogen? frågade Mari och såg på herr Axel.
— Nej, nu vill inte jag! svarade han. Förra gången ville inte du! Så kan det vara!
Mari gick in igen och dansade hela afton med samma lugn som om hon burit vatten eller rensat fisk.
Året därpå var hon förlovad med en hederlig skomakargesäll, och försvann ur historien.