Sex år senare, efter en dans, sutto en morgonkvist på ön, ungbonden Albin, gift, med två barn, och den berömde målaren Axel ***, också gift, med tre barn, vid ett glas glögg och pratade. När fruarne sågos utom hörhåll, girade samtalet över åt gamla minnen och flickor naturligtvis.
— Hör nu Albin, minns han Mari, frågade herr Axel, som om nattens vaka drivit upp gamla intryck.
— Jo, det gör jag nog!
— Det var en underlig flicka, inte sant?
Albin såg plötsligen lömsk ut.
— Ja, dum va hon, för hade hon inte gått i lag med herrn, så hade hon varit min hustru nu!
— Ah, vad han säger! Han tror att jag var när henne då?
— Ja det tror jag vad jag vill!
— Naturligtvis skulle jag säga det, om det varit så, för nu behövs det inte döljas. Men det egendomliga är att det var inte så.