Albin skådade djupt i sin rivals ansikte:
— Ja, men det var då besynnerligt!
— Hur så? Var han där då?
— Jag, ja! Men jag ville vara allena jag!
— Det förstår jag, men ville han gifta sig med henne efteråt?
— Efteråt?
Det förstod inte Albin, men herr Axel var heller inte angelägen få någon förklaring utan blev sittande med den enda tanken som en spik i sin hjärna:
— Hon var när honom, men inte mig!
Och när han funderat hit och dit över kvinnans gåtfulla natur, steg han upp liksom befriad vid den tanken att det inte var vidare gåtfullt utan bara var vad man kallar dumhet. Ansatser att kunna beräkna en handlings följder men brist på förstånd att riktigt genomföra en plan, vilket ju visade sig, då hon förlorade båda köttstyckena genom att släppa det ena för tidigt. Hon var dum bara! Dum!