— Du har inga rättigheter efter femton år, du är arton nu! Ditt arv ska du få när jag dör, i fall det finns något kvar …
— Men du vill väl inte lämna mig på landsvägen så som du en gång vräkte ut min mor.
— Det var lögn att jag gjorde, men det angår inte dig, ut! Här har du!
— En femma, på julafton! Fyffan!
Jenny nalkades, och befriad från all sentimentalitet genom pojkens sista råhet, makade han ut honom genom dörrn och stängde.
Det var honom en lättnad att gossen icke var annorlunda, ty hade han träffat en bildad, vek ung man, som behållit fadren i ett kärt minne, då hade han icke vräkt ut honom på julafton.
Med en utandning satte han sig åter som om han ville sjunka i den eviga vilan. Detta var dock det värsta han upplevat. Denna vandrande vanära med detta ansikte, som alla kände, och som var stämplat med hans namn, denna falska ursprungsbeteckning, detta konkubinage med en man, och en död man. Det var helvetet! Där låg ett skelett i en grop utanför stadens tull, och med detta kadaver hade han, Zachris, ett levande väsen gemensamt. Och detta skelett hade slagit honom i livegenskap. Denna deras son skulle bära Zachrissons namn, äga rätt att ärva honom och opinionen skulle nog tvinga Zachris att ge honom understöd. Sonen var född under hans äktenskap, och han hade icke rätt att förneka honom. Det var den fatala följden av en hustrus äktenskapsbrott vilket snart behandlades som en lek. Det var Hanna Pajs teorier, som hon föreläste för unga fruar och avkönade män; det var alfonsernas lagförslag om arvsrätt för oäkta barn.
Jenny kom in i rummet. En oförklarlig makt drev nämligen de förtvivlade tillsammans; de måste vara i samma rum och gnaga varann, gissla varann.
— Vem var härinne? frågade Jenny vädrande med näsborrarne.
— Det var ingen här!