Det gick verkligen så hastigt, att den främmande icke hann reflektera över dörren eller något annat.
— Vad vill ni mig? frågade Zachris.
— Ni? Känner du inte igen mig?
Han gjorde härvid en min som om han bjöd på en angenäm överraskning till julklapp, men detta retade Zachris till raseriets höjd.
— Jag känner igen er, men jag känner er icke. Gå till er värda mor, och kom icke till mig; jag har ny familj och nya plikter.
— Är jag inte din son?
Det var just den frågan Zachris inte ville besvara, ty det var vanäran. Nödgad till tystnad, bröt han ut, och fattande räkeln i kragen sökte han dra honom mot dörrn:
Han hörde Jenny i trappan.
— Gå ut härifrån, fort!
— Vänta litet nu, sade den unge Amerikanarn, som tycktes fullfjädrad. Jag går om jag vill, men jag vill bevaka mina rättigheter …