Zachris hade fattats av en sådan panik, att all hans medfödda fräckhet övergav honom, och han kröp in i salsgarderoben.
Strax därpå hörde han två röster:
— Jo, han är här, jag såg honom genom fönsterrutan.
— Nå, sitt ner då, så kommer han väl straxt.
Den okände, spöket från graven satte sig — vid garderobsdörren, sedan han undersökt nedre våningen.
Zachris svettades, rasade mot sig själv över sin feghet. Hur skulle han komma fram utan att bli löjlig? Det värsta ögonblicket i hans liv förestod honom, och han ville ha det hastigt avgjort, men han kunde icke göra entrén från en garderob.
Han hörde utifrån hur främlingen hostade och bytte om fot. Själv hade han trasslat in sig i några kjolar och stod på en blankläderkänga med ena foten, med den andra på en toffel, vilket gav en snedhet åt hela hans figur.
Därute satt hans son, som icke var hans son, vittnande om ett brott som var större än andra, emedan det går ner genom evigheter, utan slut. Denna påflugna drummel därute var en gång en ängel, som Zachris burit under sjukdomen; det var hans enda odödlighet, emedan han icke trodde på någon annan. Men så upptäcktes det vara falskt. Dock, i början hade han ej trott det, utan i det längsta menat att hustrun ljugit på sig för att få barnet. Därpå hade han glömt; men nu hade han fått visshet.
Det hördes ljud uppifrån vindstrappan, och anande Jenny, måste han ta sitt parti; han röck upp dörrn, steg fram ogenerat, och slog ner på främlingen som en blixt:
— Stig in i mitt rum, så få vi tala!