Han hade nämligen nyss fnaskat efter akademins stipendium, men när det klickade, fastän han i lösen utlämnat alla vännernas huvud på ett fat, så kovände han och slog bakut.
Men det väntade honom själv en julklapp som han icke drömt om.
När han åter satt sig vid fönstret, såg han att folkströmmen från stationen skingrat sig; men en ensam resande kom styrande vägen framåt. Han hade denna gungande gång som om han red i lunk. Denna gång hade Zachris sett förr.
Närmare kommen befanns det vara en ung man eller en uppränd yngling, vilken var obekant med stället och syntes söka något. Han tittade uppåt villorna, letande den rätta.
Zachris erfor något obehagligt, oklart, oroande. Därför steg han upp och spatserade in i förmaket, sjönk ner i en fåtölj vänd mot fönstret, men sittande så lågt att han icke kunde se landskapet utanför. Han hade fått hjärtklappning, och satt som bakbunden på stolen. När han såg sig i trymån, fasade han, ty ögonen syntes inte, utan endast glasögonens ovaler och de voro gröna genom reflexerna från en lampskärm. Han såg själv att det var spökapan, och det slog så mycket mer, som han en gång fått ordet slungat bakom sig på en teaters parkett. Nu först förstod han det. Han vände sig från trymån, mot fönstret igen. Då såg han: ett ansikte tryckt mot rutan, och infattat mellan två händer som skyggade mot reflexerna.
Detta ansikte liknade någons som var död, en operasångares, som umgåtts i Zachris’ första hem; samma råa, grymma drag …
Ansiktet var försvunnet, men det ringde på dörrklockan.
Anande ont, sprang Zachris till köksdörren och skrek: öppna inte!
Därpå återvände han in i våningen, allt under det klockan ringde. Den ringde så som om den hade rättigheter, och icke ämnade tystna förrän den fått sin vilja fram. Zachris tänkte ett tag fly upp till Jenny, men örfilens verkningar brukade sträcka sig ut över ett par timmar.
Det blev tyst ett ögonblick, men därefter hördes steg i salen. — Han hade gått den öppna köksvägen!