— Det har du skrivit själv, förstås, eller låtit skriva bakom din rygg. Står det Goethe?
Nu small en örfil. Jennys kinder hade nämligen utvecklat sig oerhört och inbjödo verkligen till handläggning. Men hon var numera så van vid dessa slags smekningar; de verkade uppryckande ur morfinsömnen, och framkallade alltid en gråtattack, som lindrade.
För att undgå sviterna gick Zachris ner i våningen, som var ostädad, men det märkte han icke.
— Var är pojkarna? frågade han köksan.
— De är ute på sjön, förstås.
— På sjön?
Det var visserligen skönt att vara av med dem, men till julafton hörde ju barnen; de dekorerade och gjorde bakgrund; själv hade han förlorat varje minne av festens betydelse och karaktär. Han satte sig vid fönstret och stirrade ut; såg gjorde han aldrig, så att man förgäves kunde fråga honom om väderleken. Han visste aldrig om solen sken eller det var mulet, om det var ett vackert landskap eller fult, denne store observatör och naturskildrare. I dag sken solen verkligen på rosenröd snö, som var svagt blå i skuggorna; domherrarne plockade rönnbär utanför, och stilla utsövda glada mänskor kommo från stadståget bärande julgranar och paket. Dessa små borgerliga människor som levde sitt liv i plikter och strider, utan en aning om att de härstammade från en apa, utan en tanke på att deras döttrar en gång skulle kastreras för att få ett postkontor eller en professur; de föreföllo i detta ögonblick den förtvivlade såsom ett slags guldåldersmänniskor, vilka kunde njuta av en oskyldig glädje; han såg på de förbigåendes klara, lugna ögon, på barnens strålande ansikten, och något liknande saknad, kanske ånger och skam grep ett ackord på hans överspända nervsträngar, som dock genast slappades och surrade. För att befria sig, tog han upp den tyska förlagskatalogen och läste. Där stod verkligen ordet Goethe. Och där stod Lars Petter Zachrisson såsom chef för den nya litterära skolan i Sverige, vilken med 80-talet höll sitt intåg. Denna tjuv, vilken en gång vid 70-talets genombrott hälsat Arvid Falk såsom sin lärare, han hade nu med sin liga ätit sig in i dennes hud, strukit ut hans namn och hans verk.
Goethe! Längre kunde han icke komma!
Han reste på sig, med rus i hela kroppen; hans lilla otympliga kropp svälde som grodans, vilken ville bli oxe, och när han gick förbi Goethes samlade på bokhyllan, tänkte han verkligen: Faust! Pah! Den är föråldrad och kan skrivas om! Jag såg’en nyss på Svenska Teatern och det var ett féeri!
Hans nästa tanke var den: Det skall bli en julklapp för akademin, när de få läsa det här översatt i tidningsannonsen!