— Men mina barn?
— Tag dem med, så ska vi plantera ut dem! — Kommer du?
Jenny hade hälst velat ha ett pensionat, med konversationssalong, unga oerfarna herrar, hälst studenter eller kadetter: »men det kan komma sen», tänkte hon, och försökte erinra sig hur Hannas tredje rum såg ut. Men telefonen pressade:
— Kommer du? Hos mig skall du icke lida nöd, ett öppet hjärta och en öppen hand; julgran ska du få med.
Liksom om hon blivit befriad från det värsta bekymret i julgranen, vilken plågat henne hela morgonen, svarade hon: jag kommer!
— Välkommen! var svaret och så ringde det av.
Hannas hastiga beslut var icke dikterat av välvilja mot Jenny, utan av hat mot Zachris. Denne hade nämligen vägrat subskribera på en fest för Hanna. Nu skulle han få en julafton att minnas; nu skulle han känna vad en hustru var värd och vad en kvinna förmår.
När Jenny kom ner frågade hon Maja efter pojkarna.
— De är på sjön.
— Såna pojkdjävlar, utbrast Jenny. Gå och hämta dem.