Zachris betraktade endast Jennys drag, som först uttryckte tvivel om hon såg rätt, sedan ett svagt igenkännande, och slutligen dödlig fasa. Hon sprang upp som en fjäder och syntes ha kommit fram till ett beslut. Hon skyndade upp i vindsrummen och började städa.
Zachris försökte en analys på Jennys beteende.
Sonen kunde hon icke känna igen, efter som hon aldrig sett honom, och efter som han icke liknade fadren. Skulle hon ha känt operasångarn? Haft något med honom att göra? Eller trodde hon att den döde visat sig?
Om han frågade henne, skulle hon ljuga, naturligtvis, och han skulle aldrig få reda på’t. Därför strök han ut det, tog på sig överrocken och gick ner till stationen för att fara till staden, i något obestämt ärende.
*
När Jenny kom opp på sitt rum, rev hon ihop något kläder och linne i en kappsäck, tog sig en dosis morfin och gick därpå till telefon; stannade framför Hanna Pajs nummer, som hon präntade in för att icke säga galet. — Men vad skulle hon säga? Det där ansiktet dugde inte att komma med, det skulle tvärtom döljas under något, ty det tillhörde själens fördolda, som man icke kan säga emedan det finns en blygsamhet, vilken står på vakt vid det undermedvetnas tröskel.
Örfilen däremot, den dugde; den var modärn skillnadsgrund; den var oförlåtlig; och när man slagit en kvinna, frågade domaren aldrig efter motivet.
Nu ringde hon; fick upp Hanna och sände av en ström ord:
— Rädda mig! Han har slagits, jag kan inte stanna i hans hus.
— Har han slagit dig? Då ska du genast gå! Kom hit till mig med nästa tåg. Jag har tre rum, och du skall ha det bästa …