— Näh, vi ska inte ha några i år …
— Skulle inte vi? Vem har sagt det?
— Du!
— Det ljuger du!
— Vi skulle inte ha någon gran heller, hörde jag, efter som det var gammalmodigt.
— Men jag vill ha en gran nu! förstår du.
— Skaffa då!
— Var ska jag ta den ifrån?
De fortsatte med granen, icke för granens skull, utan för att få sitta och frottera varandra med ord. Deras samliv hade i ensamhetens debaucher urartat till ett enda stort könsliv. Deras personer hade fått ett behov att agera och reagera mot varandra, och på mellanstunderna begagnade de samtal såsom surrogat. I stället för att piska varann med ris, så skällde de på varann.
Som de sutto så, båda vända mot ljuset, syntes ett ansikte på fönstret. Det var främlingens, men nu voro grymheten och råheten tillökade med cynism. Ansiktet räckte ut tungan och trummade på rutan.