När Zachris kommit ner till tåget, såg han noga efter om främlingen fanns därinne. Då denne icke syntes till, satte han sig att läsa morgontidningarne.
Tåget gick, och han läste vidare. Det var som om fan själv hade skrivit ihop texten i dag. Hans värsta fiender fick beröm för sina dåliga böcker. Och Falkenström kallades vår första naturskildrare. Denna titel hade Zachris usurperat, ehuru han aldrig sett naturen.
Men så kom rent dämoniska saker. Från Australien berättades om en äkta man vars hustru födde ett barn som ej var hans och när mannen sökte skilsmässa fick han icke denna beviljad. Då mördade han hustrun och barnet — en julafton — och så blev han hängd. — En julafton? Varför skulle det just vara en julafton?
När han tittade på annonserna, stod där med stora bokstäver: Varning! Härmed tillkännagives att vår prokurist L. P. Zachrisson icke vidare eger rätt att teckna firmans namn …
— L. P. hette han också!
Han blev mörk i hågen och tittade upp från bladet, då mötte han två ögon och ett vidrigt leende. Det var främlingen igen. Hans son, för detta ängeln: deras son …
Han bytte plats och började läsa igen, på annonserna: »Jenny (med feta bokstäver) kallas till nytt möte på vanlig plats.»
Han steg upp och gick ut på platån, reflekterande över de ovanliga tidningarne:
— Antag att jag fått lite för mycket morfin, hur kan det ha något inflytande på tidningens redaktion?
Nu hade han vänt ryggen åt sin kupé, men i fönstret mitt emot som var bugligt, såg han speglas ett ansikte — återigen detta ansikte!