Han försökte blunda, men då såg han ansiktet tecknat i eld på blodröd botten. Han gick in i nästa kupé och satte sig. Då reste sig i bakgrunden den »nakna prästens broder», och med den frommaste min, glad att få se en medmänniska, steg han fram till Zachris och räckte menlöst sin stora hand med en vante på.
Men Zachris var inte vid humör att nedlåta sig till en bladkuli, utan hälsade ett torrt stickande gudda; varpå han vände sig ut åt fönstret och sköt rygg såsom en bastion mot den närgångne, vilken sårad i sina försonliga julkänslor lomade tillbaka till vrån varifrån han kommit.
Zachris, som icke var kostföraktare, och som tidigt lärt sig att ingen är för ringa att icke kunna begagnas, hade givit vika för en ögonblicklig impuls, och högaktade sig nästan för att han vågat stöta sig med den icke ofarliga landsortsprofeten. Han hade nämligen tyckt sig läsa i dennes ansikte en viss skadeglädje, och i en blick åt andra vaggongen upptäckt att han visste vem som satt där.
Var och en som visste den hemligheten hade ju en klubba i sin hand, varmed han kunde slå ner Zachris. Det var den mest ohållbara situation en människa kunde iråka; värnlös, oväpnad, den förstkommandes rov, allas niding.
Slutligen höll tåget, och man var framme. Zachris stannade att läsa en affisch för att främlingen skulle få tid att gå före. Men främlingen stannade vid en annan affisch, som bevakade utgången. Där stodo båda, som om de väntat livet ur varandra; de fröso båda om fötterna, men ingen ville gå först. Zachris tittade efter en okänd utgång, och när han trott sig ha funnit den, klev han med mycken möda och besvär över skenor, mellan rörliga lastvagnar och arbetslokomotiv, kom ut i godsmagasinet, men togs där om händer av en stationskarl som artigt visade honom samma väg tillbaka över skenorna. Vid en växel snavade han, fick hatten på skulten och glasögonen på mustachen, samt hälsades med ett ironiskt skratt av främlingen som väntat ut honom.
Han rusade ut ur stationen, och kastade sig in i stadens gränder. Men när han stannade vid ett bodfönster såg han främlingen stå vid ett annat.
Då uppsteg en dunkel tanke på självmord, men denna höga tanke efterträddes straxt av en mindre hög: Operakällarn! Där hade icke främlingen råd att inträda, där var Zachris hemma som hos sig, där hade han haft sina bästa stunder, där fann han alltid sina vänner.
När han kom i förstugan och tagit av rocken, såg han straxt att Lögnroth och Smartman sutto vid fönstret och doktor Borg vid bordet intill. Här behövde man inte bli ensam, tänkte han, och med en stol på rak arm kastade han sig in bredvid Smartman. Men denne motade med armbågen:
— Gå din väg, vi ha enskilt att tala om!
Zachris gjorde en volt utåt salen, alldeles avsigkommen och rumphuggen. För att maskera fiaskot, närmade han sig doktor Borg, och frågade tämligen ödmjukt.