— Får jag sitta ner?
— Ja, men inte här; jag väntar sällskap.
Det var första gången han känt sin självskrivenhet jävad. I sin orimliga förblindelse hade han alltid betraktat sig som självskriven i alla sällskap. Han bad aldrig, utan bjöd på sin värda person. Nu stod han mitt i salen och sökte ett ledigt bord. Ensam, utstött, förkastad, gjorde han en bedrövlig figur; men han såg så gemen och självförvållad ut, att han omöjligen kunde väcka medlidande. Då märkte han i fjärran ett litet ledigt bord. Kryssande mellan främmande människor, mest resande, knuffade han stolar utan att be om ursäkt, fick ovett som han icke förstod; därtill var han för högfärdig. Men när han slutligen gick förbi ett parti veritabla frukostätare hörde han följande dialog:
— Är det han?
— Han ser ju ut som en koprofag!
Därpå följde ett dundrande flatskratt, vilket träffade honom som en vindstöt på en segelbåt: han krängde och vajade framåt, tills han slutligen stod vid det lediga bordet. Men i samma sekund var det upptaget av landsortsprofeten från tåget.
Zachris stod där som supplikant framför den försmådde, men hans otroliga förmåga att glömma skymfar (som han utdelat), kom honom att även nu förgäta, och med en enkel flott gest inbjöd han vännen att dela bord med sig, låtsande sig hava beställt platsen.
Den fromme mannen var glad se en människa på julafton och slog upp språklådan utan vidare. Som journalist var han dessutom van vid hundsvotteringar och skymfar; och själv av sitt yrke nödgad till trolöshet, förlät han vem som hälst bara han kunde få en notis. Nu var Zachris icke den som gav, utan fann det saligare att taga. Hans samtal var såsom kachesen framställd i frågor; och för att slippa ge något, så svarade han med frågor. Men han var så slängd i frågekonsten, att han kunde släppa ut de farligaste påståenden, de mest äreröriga beskyllningar, allt i den frågform, som gjorde honom till oansvarig utgivare.
— Är det sant, började han, att Smartman och Lögnroth äro ruinerade?
— Näh kors, det har jag inte hört. (Där ha vi en notis.)