— Ja, jag vet inte, jag frågar bara! Du får inte göra notis, din hundra; och citerar du mig, så tar jag tillbaks.
— Men om så vore, är du såverad då?
— Har jag något med deras affärer att göra?
— Jag frågar jag, svarade den fromme, som drog öronen åt sig.
— Jag lever så isolerad och hör aldrig något, svarade Zachris, som också blev rädd. Tänk dig, nu först ett år efter får jag veta att Smartman är skild.
— Är Smartman skild?
— Si så, visste du inte det? Och så sitter du och plockar mig. Han hade ju en mätress, som ägde hans dyrbara korrespondens, vilken hon erbjöd åt redaktionen till inlösen för 30,000 kronor, det har du ju skrivit om.
— Har jag?
— Ja nog har jag läst det i dina Stockholmsbrev; kanske jag misstager mig; ja, nu minns jag, det stod i Brevväskan, vet jag ju; nå … skål på dig! God jul, säger man, fastän fan vet vad det ska vara till; bara en förlorad arbetsdag och omkostnader.
Nu var Zachris i sitt esse, när han fått fatt i en åhörare som han kunde »prata av sig bakruset på». Och när vinet kom in, rann det ur honom, men inga farliga förtroenden, inga medgivanden, inga förödmjukande bekännelser. Men åhörarens person var honom så likgiltig som ingen; det var bara två öron, två slaskrör i vilka han slog ut. Han såg icke på hans ansikte utan på hans halsduk, och under stigande rus glömde han i halvskymningen vem han talade med. Profeten hette Harald, men Zachris kallade honom omväxlande Alfred och Axel, dock mest »min kära vän», detta senare ett uttryck av hans belåtenhet med maten och vinet.