Men Harald, den fromme, hade en olägenhet i umgänget: när han icke somnade vid Bourgognen, så led han av dåligt ölsinne och blev sanningsälskande. Nyss uppstigen var han icke sömnig för tillfället; eljes förstod den räven att låta folk prata honom till sömns; han begagnade dem som sömnmedel utan att de trodde det. I dag ville han icke vara slaskrör, och den där skymfen på tåget började stötas opp. Han märkte nog att Zachris talade så mycket skräp bara för att slippa tala om något annat som tryckte honom. När nu Zachris slutligen kallade sin vän för Pelle, så förlorade han tålamodet och skred till anfall:
— Hör du, vad föreföll nyss därborta vid Lögnroths bord? Det såg så ovänligt ut.
— Det var just vad jag ville fråga dig om. Vad har hänt? Har man slungat mig?
— Näh, men man är rädd för dig!
— Rädd?
— Ja, man är rädd för ditt namn. Du har förlorat din popularitet.
— Jag?
— Ja, jag skulle vilja kalla dig för en död man. De ha berömt ihjäl dig! — Det där sista med Goethe, det var döden i grytan. Vi hade på 70-talet en skald …
— Asch 70-talet!
(Zachris ville aldrig höra talas om 70-talet! Litteraturen började för honom med 80-talet, och därmed slutade den också.)