Harald höjde rösten och gick på:
— En skald på 70-talet, som organiserade hela pressen åt sig medelst växlar.
Zachris låtsades ha en order åt kyparn, men Harald gick på.
— För att hämnas, berömde de ihjäl honom. Publiken blev nämligen utäcklad, vände ryggen och spottade bakut. Så har det gått med dig också. Ditt namn är utslitet, superlativen äro uttömda. Du var Sverges första naturskildrare, du hade infört det nationella lustspelet, du lät interviewa dig i Le Figaro (Le) såsom chef för den modärna rörelsen, du behärskade suveränt Stockholms teatrar, du blev slutligen utnämnd till Goethe. Har du sett Julbladet, där du står med din Schiller, skalden Grönlund, och trycker något i hans hand, som skall föreställa en femma; monumentet är rest framför nya nationalteatern vars direktör du skall bli, sedan du mottagit vasaorden …
Zachris beställde whisky. Han tänkte resa sig och gå, men fruktan få vara ensam höll honom kvar. Här var så varmt och skönt för resten, var lagom skumt för hans flottiga bonjour, luktade så god mat och supar. Han gjorde sig därför först döv, och sedan svalde han en whisky, letande efter något ämne som kunde avleda. Han tittade sig omkring, och i folkvimlet såg han ett ansikte, som liknade bokhandlaren Kilos, men icke var hans, ty Kilo gick aldrig på krog.
Klostret! Där hade han det!
Zachris drevs av en beständig fruktan att något nytt skulle komma i världen och litteraturen, så att han med sina 80-talare fingo gå som gamla åsnor; och han fasade för sammangyttring av människor. Det var som att få höra om en konspiration mot honom när ett nytt kotteri uppstod. Han försökte först krångla sig in och spränga inifrån, och var han fick inträde, drogs det upphöjda strax nedåt, det ointresserade blev intresserat, det sköna fult. När han först fick höra talas om klostret, gjorde han en vits på det. Men när Falkenström bröt in, blev han betänksam, sökte smickra sig in, erbjöd beskydd och tjänster, men avvisades bestämt. Greve Max avskydde honom som en stank, och Kilo fruktade honom som det onda självt.
Nu ville han känna sig för hur Harald ställde sig gentemot klosterfrågan:
— Nå, har du hört om Kilos alkoholisthem i södra bergen?
— Jo, det har jag till min stora förnöjelse.