Men han måste veta var hon fanns för att kunna öppna underhandlingar. Fråga efter sin hustru utan att röja sig, det var problemet.
Hanna Paj visste var hon fanns, det var säkert. Om han nu ställde sig som om han också visste det, så fick han veta det. Men han fick icke uppträda varken som angelägen att få henne igen, icke heller som glad att han var av med henne; icke cyniskt triumferande, utan människovänlig, litet ångerfull, deltagande i öm omtanke om hennes välbefinnande.
Men hur skulle den frågan framställas? Därpå grubblade han till middagen.
Då kom Maja hem. Det blev ett uppsving, att höra en känd röst och småbuller från köket, vattenledningskran och kastrullerna.
Maja frågade efter frun:
— Hon jular i stan!
— Ja, hon sa så, men skulle inte herrn med?
— Nej, jag har arbete.
— Hå kors! Ja … då sätter jag på maten.
— Vänta lite, Maja. Vill du inte fara in med fruns vinterpäls, det har blivit så kallt?