När han vaknade till medvetande om juldagsmorgonen, kunde han icke genast räta ut sin kropp, ty han hade legat på en bog hela natten. Han var låst i korsryggen och gick som en apa, vilken söker gå upprätt. Maja var icke hemkommen, kölden var olidlig.
Han sjönk ner i en stol och tänkte på nattens upplevelser. Det var ett helt nytt liv han genomlevat under de sista tolv timmarne. Förgätna scener ur hans förflutna hade spelats för honom men i en ny belysning, och Jenny hade mest varit huvudpersonen. Men allt som förefallit oskyldigt förut, antog nu en ful färg; miner vid det och det tillfället, gester då, och ord då visade sig nu hava en annan betydelse. — Han ser till exempel Kilo vid första gossens döpelse, och han hör honom säga: det är min pojke, den är bra! — Detta hade han förr tolkat så som en enkel artighet: nu betydde det något annat. — Falkenström vid frukosten i salongen fick också av det nya ljuset en otäck skuggbild på väggen, där han såg deras händer mötas ovan bordet och deras fötter under bordet. — Han erinrade nu en scen från första giftastiden. Det fanns en husvän som han och Jenny älskade tillsammans i all oskuld förstås.
En dag kommer Zachris hem och finner vännen med Jenny på knät. De båda syntes icke överraskade utan spelade ut komedin, och tolkade den så: att de velat pröva hans förtroende. Nu i natten hade den scenen blivit omskriven och utförd i detaljer, på ett annat sätt.
Det var som om en osynlig sprutat ett gift i hans kropp, och han brann i de heta kläderna som han sovit i. Han brann och han frös!
Den starkaste känslan var raseriet: att hon kommit levande ur hans händer. Och han ångrade att han icke dödat henne. Det fanns ju så många oskyldiga sätt att döda; han kunde ha supit ihjäl henne, pinat henne till vansinne eller självmord.
Nu fanns bara ett sätt att bli fri från giftet: att skriva henne ur sig; att på papperet sätta ner allt, och så bränna manuskriptet, sedan det blivit läst av hans närmaste, eller om nöd trängde, trycka det i Tyskland. Denna tanke upprättade honom. Att en gång få tala ut allt detta som i åratal tryckt och pinat honom; att samtidigt få utreda hela detta konto som bara lupit utan uppsummeringar; att få försvara sig, och varför icke? hämnas!
Det vore att börja ett nytt liv, strykande allt det gamla.
Gripen av en väckt energi, gick han ut i köket efter ved, eldade hela våningen, kokade kaffe, och stärkt av något mat satte han sig till skrivbordet.
Pennan gick; han levde igen, och så intensivt att han icke märkte att tre timmar gått, när pennan började tröttna. Den saktade av, och stannade så tvärt.
Det var bara tio sidor, och det skulle bli femhundra. Han kände sig tom i huvut; intresset var försvagat, och nu förnam han tydligt att hennes närvaro var nödvändig. Bara hon fanns i huset, skulle han återfå all den kraft han deponerat hos henne, och utan vilken han icke kunde dräpa henne. Han kände sig redo till vilka skamliga kompromisser som hälst, bara hon kom igen. Med henne skulle han döda henne; hon skulle bestå krutet, hon skulle dra slipstenen medan han slipade knivarne.