Nu trädde främlingens bild fram av sig själv; han såg honom på rutan och sin hustru inne i rummet. Varför gick hon då? Icke kunde örfilen verka efteråt så långt? Det måste ha varit något mellan henne och operasångarn också, efter som det ansiktet skrämt henne! Vart hade hon gått! Att Hanna lockat henne i flera år, det visste han, men hon kunde icke ta emot henne med två barn.

Faktum var emellertid obehagligt, att hustrun gått ifrån honom. Det var skammen; och han hade triumferat för tidigt över fienden, då han trott henne tillräckligt förfallen för att bli liggande.

Att telefonera och forska efter henne, vågade han icke, ty det vore att röja sig; och om han frågade sig huruvida han önskade henne tillbaka eljes, som vän, som sällskap, måste han svara nej. Någon känsla som oreflekterad tillgivenhet, vänskap, kärlek, fanns ej hos honom. Allt var nytta och fåfänga; vartill kom en total brist på samvete. För att ha samvete måste man känna sig själv och vara ett själv, men Zachris var ett självlöst gélée, en oorganiserad materia som levde likt en tryffel på andras rötter. Han hade alltid levat andras liv, aldrig sitt eget, han hade stötvis identifierat sig med en hel rad personer, givit roler, gjort typer av sig själv; därför mäktade han icke hysa skuldkänsla. Han var för övrigt som en kvinna, idel receptivitet, kunde ta emot så mycket som hälst utan att säga tack, men ställde ändå alltid givaren i skuld; klagade alltid över otacksamhet.

Om han icke varit feg, skulle han varit en stor brottsling; nu njöt han bara av andras dåliga handlingar, som han slapp utföra, och hade alltid haft till sport att härska över män genom deras kvinnor, att förgöra män, genom att locka deras hustrur att rymma.

Nu satt han där; men han tycktes för dum att kunna se ett kausalsammanhang, och för högfärdig för att känna sig träffad av ödet.

Bara det inte varit så kallt! Termometern utanför visade 25 grader. Det knakade i stugan och började bli kusligt. Att stiga upp för trapporna och lägga sig, lockade honom icke, ty däruppe fanns minnen av ömtålig art, och mörkret i vinden var otrevligt. Vindar äro i allmänhet otrevliga; där syns husets inälvor blottade, där bo spindlar, kattor och råttor, och de sista höstflugorna samlas visst däroppe för att begå självmord.

Då föll han ner på chäslongen och drog ett par mattor över sig. Han slumrade, men sov icke, ty sömnen hade genom missbruket av sömnmedel blivit en sällsynt gäst.

Sörjde något förlorat gjorde han icke, men han blev ond därför att man vågat lämna honom ensam med skammen. Att gå ner på hotellet vågade han icke, resa till stan icke heller, det skulle bara röja skandalen. Han var bokstavligen i bur, fången, bakbunden. Och nu svartnade allt förgånget; där fanns inte en ljus punkt; vämjelse vid allt så att han ville kräkas ut sig själv och sitt liv i en kloak och lägga luckan på.

Så blev han liggande till juldagsmorgonen, halvvaken, mörkrädd, så att han icke vågade vända sig av fruktan för de ljud som soffan gjorde vid varje hans rörelse. Med likkyla i kroppen och kallsvett om pannan, kände han sig död och väntade på obduktionen, nedgrävningen, upplösningen. Längre kunde inte hans tankar gå.

*