Han gick in och slog eld. Hade svårt att tända en lampa, ty han brukade icke göra någonting själv. Han tillhörde de människor som tycker om att besvära folk, kommendera och låta sig betjänas. Det var en ny diamantbrännare och mekaniken var honom okänd. När den slutligen tog sig för att lysa, så rökte den. Där satt tre skruvar, och det kunde han inte fatta. Den tredje skruven lyfte en hylsa som släckte det man nyss tänt. Han skallrade i hela kroppen av ilska över idiotiska pigor. Slutligen fick han en liten låga till stånd, och läste brevet från Jenny. Det var ett slutbrev i mycket kortfattad och banal form.
— Slut!
Därpå tände han alla ljus; lamporna voro dels ofyllda, dels fruktade han dem för sina nerver.
Saknaden uppträdde nu, icke som längtan efter ett älskat föremål, utan bara som tomrum. — Först erfor han verkligen en lättnad, friheten från Jennys tryck. Han hade icke känt sig som herre i huset sedan han gifte sig, utan vuxit som en maskros under en tegelsten. Hon hade med sin säkra instinkt vädrat upp allt vad som misshagade och plågade honom, därför blev hans första expansion att flytta möblerna, och ställa dem där han ville ha dem. Det blev fulare i rummen, men han fick sin vilja fram, och det kom hans lilla person att svälla ut.
Flyttningen höll honom varm, men när den var färdig, kände han det var kallt i rummen.
Som han aldrig eldat, visste han icke hur det gick till; men det måste ske. Maja hade hon väl tagit med sig, liksom pojkarne och hundrackan. Hundrackan längtade han nästan efter, ty den var hans avbild, och stod hans hjärta närmare än de andra. Den kröp för husbonden, slickade hans skor och skällde på hans vänner — det var idealet. Den hade under årens lopp anpassat sig efter sin ägare, och i dess hundansikte syntes alla herrens laster avspeglade, varför någon hade anmärkt att man såg på hunden det han hette Zachris.
Emellertid, värmd av brasan började han tina, och dagens händelser bröto in på honom. Det fanns små ord som fastnat i huden med hullingar. Klostret, Zukunft, Revue des deux Mondes, de nya tankarne som skulle avlösa och döda de gamla. Trots det att han var en utvecklingsman som predikat utveckling, kunde han icke utveckla sig, ty han saknade grobart frö. Nu skulle han kanske gå som en gammal åsna, tvingas bekämpa ungdomen, och kastas på sophögen.
Han reste sig för att känna sig uppe, tog fram whiskyn för att få styrka, och började trava i rummen. På salsbordet fann han skämttidningarne, och trogen sin vana att leta upp elakheter om vännerna, snokade han sida ut och sida in. Men han fann bara sig själv överallt, och som tidningarne syntes lästa, förstod han att hustrun och barnen hade sett honom i alla dessa situationer.
Brasan brann dåligt och kylde mer än den värmde; den usla belysningen verkade icke muntrande; whiskyn värmer icke förrän dagen efter, och det var en hel natt dit. Tomrummet kunde icke fyllas med bara tobaksrök och spritångor, och nu saknade han Maja, som förstod elda, tända lampor och sätta fram mat.
När han sutit en stund, måste han för köldens skull upp att vandra.