— Jag kan inte hyckla; jag kan icke älska det onda; och om en ond människa lider, så är lidandet både honom och andra till gagn. Hur många gånger har jag icke tagit upp honom ur rännstenen, ur förnedringen; men var gång han kommit upp, har han trampat ner mig. Jag är icke hämndgirig, men det är uppbyggligt få se att rättvisa existerar i världsordningen. Om Zachris lider nu, så är orsaken till hans lidande att han icke kan få göra ont, ty ond är hans natur och han lever endast när han får göra ont. Jag förnimmer honom i detta ögonblick såsom om han grävde mullvadsgångar under detta hus, och som om han anlitade hjälp av underjordiska makter. Som lojal fiende och den orättvist angripne önskar jag fiendens undergång; när jag ser honom slagen, skall jag lova Gud, och förlåta den fallne, men icke förr! Jag har talat.

— Hur vet du att han icke är slagen? invände nu Max. Och har du sett att någon kan skada oss så länge vi vårda våra själar. Låt dem ta taket från oss, värmen, dagliga brödet, vad gör det? Dina tankar kunna de icke stjäla, dina känslor icke orena. Försök, jag ber dig, att tänka likgiltigt åtminstone om honom, underhåll icke förbindelsen medelst hatet, ty du spänner en tråd mellan er, och han når dig på din egen ström du sänder ut.

— Nej, jag neutraliserar hans ström med min motström! Om jag icke hatar det onda kan jag icke älska det goda!

Kilo bad att få tala:

— Varför rörde ni vid denna döda massa och gav honom liv? Varför drog ni in honom i våra tankar? Känner ni inte att han är i rummet och förgiftar oss. Max, spela för oss, vackert och stort. Hans ande hatar harmonier, och den skall fly som djävulen för korset. Max, spela på flygeln, för Guds skull; låt luften och etern vibrera i sköna linjer! Klangfigurerna likna blommor, och jag ser din musik; för det sköna flyr det fula, och det onda är fult. Låt honom lida av välljuden, kanske det kan väcka saknad hos honom, längtan efter det han saknar; spela David, så flyr den onde anden, kanske även från honom …

Max satte sig vid flygeln.

FJORTONDE KAPITLET.

När Zachris steg ur på sin station, såg han straxt att det var mörkt i stugan — villan. Att gissa på en allmän utvandring, föll honom icke in; dels var han för högfärdig att tro sig kunna nås av en sådan olycka, dels menade han sig ha Jenny infångad för hela livet. Vart skulle hon ta vägen utan honom, ett sådant stöd? Vem ville ta emot henne, sjuk, kinkig, oregerlig? Att någon man enleverat henne var omöjligt, så ful och försupen som han fått henne.

— De är väl ute på visiter, tänkte han.

När han kom upp framför porten, såg han ett brev i brevlådan.