— Julgranen är ju offerträdet i vilket slaktade djurs och människors kroppar upphängdes. Jag skulle vilja se våra renässanshedningar och sista atenarn dansa omkring ett julträd med upphängda blodiga kroppar av får och svin, och människor, stänkande blodet på altaret, där guden Frey satt i mitten med sin phallus. De vilja ju så ha det. Barrabas i stället för Kristus, Lingam i stället för korset!
— Vadan detta onaturliga Kristushat i våra dagar? Är det hedningars avkomma som dyka upp? Har Kristus upphört att förlossa och verka? Swedenborg säger någonting om en yttersta dom som skulle ha fallit ungefär i hans sista tider, och att släktet dädanefter vore hemfallet åt fördömelsen, utan hopp.
— Ja, nog synes Swedenborgs skildring av helvetet på pricken likna jordelivet.
— Teosoferna anse att en cykel nu går ut och en ny börjar.
— Sekelslutet påminner verkligen om tiden för Kristi första återkomst. »I den tiden stod Petrus upp med de ellova, och hov upp sin röst och talade till dem: I judiske män, och alle I som bon i Jerusalem, detta skall eder vetterligt vara, och lyssnen till mina ord. Desse äro icke druckne såsom I menen, ty det är tredje stunden på dagen, utan detta är det som sagt är genom profeten Joel: Det skall ske i de yttersta dagarne, säger Herren, att jag skall utgjuta av min anda över allt kött; och edra söner och döttrar skola profetera, och edra ynglingar skola se syner, och edra äldsta skola drömma drömmar … Och jag skall giva under ovan i himmelen och tecken neder på jorden, blod och eld, ånga och rök.»
— Eget är att på hospitalen en sjukdomsform uppträder oftare än eljest. Formen är icke okänd, men den är vanligare nu än förr. Det är nämligen en stor mängd sjuka som känna sig vara fördömda. Vad betyder det, om icke att dessa äro förtvivlade över sitt tillstånd.
— Den gruppen känna vi från pietismen och Frälsningsarmén, där de inträda utan hopp, men gå ut förhoppningsfulla …
Greve Max hade fattats av en synbar beklämning.
— Go vänner, jag känner det som om vår ovän Zachrisson hade det ont i detta ögonblick. Han förföljer oss visserligen som Saulus, men vid denna försoningsfest i afton, låtom oss sända honom en välvillig tanke, såsom den människa vilken har det gott är skyldig den lidande brodern. Kanske han känner det och får hugsvalelse. Vill ni?
Det blev tyst ett par sekunder; därpå tog Falkenström ordet: