När han vaknade vid sjutiden, kände han sig så stärkt att han trodde sig kunna umbära Jenny. Och i denna maktkänsla satte han sig för att skriva. Men pennan stod still och orden uteblevo.
Alltså: hon måste komma och sitta för honom, sedan skulle hon få gå, om hon kunde. Men han måste sova på saken.
Han sov till annandags morgon, och vaknade med beslutet att vänta ett dygn njutande av sin frihet.
Dagen blev något lång; Maja var slö och såg misstänksam ut; försummade städningen och var nästan aktningslös, framkastande tvivel om fruns återkomst. En gång hörde han henne vid telefon mottaga ett meddelande. När han frågade henne vem som telefonerat, svarade hon snäsigt att det var ingen.
På tredjedagen vaknade han igen vid tiotiden och gick direkt till telefon att göra ett djärvt försök.
Han ringde upp Hanna Paj:
— Det är Zachris. — Vill du fråga Jenny om hon önskar sin pälskappa, så skall jag skicka in den.
Hanna svarade:
— Det tror jag säkert hon vill. — Hur mår du Zachris lilla? God jul!
Detta var sagt med en mild röst som ville vinna honom; och han hörde några biljud i telefonen, som han igenkände vara Jennys röst inne i rummet.