Försöket hade lyckats. Jenny var där; Hanna hade ledsnat på henne, och Jenny var ångerköpt.
Nu gällde bara att ha tålamod, så skulle hon komma krypande.
Därpå for han till stan och gick upp i redaktionen. Han darrade något i knävecken och såg efter i ögonen om de visste något.
Ingen sade något och det var mycket taktfullt i alla fall.
När Jenny inträdde ensam hos Hanna på julaftonen, mottogs hon med öppen famn:
— Välkommen i mitt hus; här har du en fristad så länge du vill, och mitt är ditt!
Jenny infördes i ett mycket litet rum, utan säng, utan toalett, men med en kort och smal liggsoffa, kallad av okänd anledning turkisk divan.
— Här skall du bo, mitt barn, och ingen skall våga träda innanför dessa dörrar.
När Jenny genomsökt rummet med mörknande blickar, fortfor Hanna:
— Ja, det är litet, men det är ditt. Friheten är dyrköpt, den kostar små offer. Nu lämnar jag dig ensam ett ögonblick, så får du installera dig medan jag går ut i köket.