Hon gick och stängde dörrn om Jenny.
Det var något strävt och trångt i det lilla rummet. Hotellrum eller jungfrukammare. Ingen spegel; och den där soffan som hon skulle ligga på. Hon hatade liggsoffan, för där var alltid en slå inåt väggen som skar i armbågen; och precis en sådan soffa hade gamla Lovisa därhemma.
Klädskåp syntes ej, och när hon undersökte byrån, fann hon den full med saker. Hon lade sina kläder på stolarne och soffan, och satte sig på en ledig stol. Det var en vanlig hotellstol, med karmen av falsk mahogny, limmad i flera bitar, färdiga att falla ifrån varann. Man måste sitta alldeles käpprak på den och hålla händerna i knä.
Och så satt Jenny, stirrande framför sig, trött och färdig att digna.
När hon suttit i fem minuter, ändlöst långa, föll hon i gråt. Efter fem minuter till frågade hon sig: Vad skulle jag här att göra?
Efter fem minuter till kom Hanna tillbaka:
— Snälla Hanna, du har väl inte en spegel? frågade Jenny så undergivet som möjligt.
— Spegel? Nej, mitt barn, jag hatar speglar.
Därmed blev Hannas tur att mönstra rummet. När hon såg kläder, handskar och halsdukar kastade runt omkring, blev hon något litet nervös och förde ihop de kringströdda sakerna.
— Vi ska röja en byrålåda, min lilla vän, och ytterplaggen ska vi hänga i tamburen.