Hanna gick ut med ytterplaggen, och Jenny som icke tålde förebråelser i någon form, röjde ur soffan, kastade sig framstupa och storgrät.
Men Hanna gick ut och in, det var hennes vana, och när hon kom in och fick se Jenny ligga på soffan, kunde hon inte hålla sig:
— Mitt lilla barn. Du ska inte ligga på dagen, för då får du inte sova om natten.
Och så städade hon igen, utan att låtsa hon såg tårarne.
Därpå gick hon ut igen, ty nu ringde det på dörrn. Det var Brunte och Pirre som anlände med hyndan.
Hanna hade glömt pojkarne, och hundar voro hennes fasa. För att icke falla ur rolen, bad hon dem välkomna, och de båda ungherrarne klevo in med snöiga stövlar, lupo omkring och fingrade på allting samt slogo sig slutligen ner i soffan med händerna i byxfickorna.
Hyndan hoppade upp och lade sig bredvid dem, samt somnade genast. Men den som sover är icke ansvarig för sina handlingar, och hyndan begick handlingar under sömnen, som voro oförsvarliga.
Hanna kom in igen:
— Små gossar ska inte sitta i soffan; den är för stora personer. Hunden ska ligga i tamburen.
Gossarne rörde sig icke, ty de trodde det var skämt.