— Hörde inte gossarne vad tanten sa? Stig opp och locka på den stygga hunden! — Men det var fasligt … jag tror … är det möjligt? Det är inte möjligt …
Hon höll sig för näsan med ena handen, med den andra grep hon i hyndans halsband, men släppte det genast då djuret visade tänderna och gav skall. Jenny kom ut och lockade hunden ut i tamburen. Men då började ett krafsande på dörrn och ett tjutande.
— Ni får jaga ut hunden, sade tanten med en bestämd ton. Det är ju det enklaste.
Brunte som inte älskade hunden, gick ut i tamburen, och med tantens paraply jagade han djuret verkligen i farstun, men paraplyn blev vid manövern något vingbruten, vilket föreföll Brunte så löjligt att han måste kalla på Pirre för att njuta av skådespelet.
Hanna såg inte strax deras skadeglädje, utan tänkte bara på den lyckade utkastningen:
— Så enkelt var det.
Men det var icke enkelt. Hundar äro icke födda att lyda, utan att befalla; och hyndan gav nu till ett ståndskall så att det rungade i farstun.
— Låt’en skälla, han tröttnar snart, sade tanten upplysningsvis, som om hon i botten kände hundarnes naturalhistoria.
Men hundar tröttna aldrig att skälla, förrän de blivit åtlydda.
Brunte hade emellertid utvecklat leken med det vingbrutna paraplyet och ville nu »rista blodörn» på det. Därvid råkade gossarne i ett sådant fnissande, att tanten måste se vad de gjorde.