Då slog hon ihop händerna som om hon ämnade mota höns och med tårad röst:
— Mitt paraply, mitt kypert-paraply, det var yllekypert … Nej Jenny, du måste hålla reda på dina pojkar …
Det kunde Jenny icke, och ingen annan hade kunnat det. Därvid fick det bero.
Men nu ringde det på dörrklockan och en mansröst hördes dundra ikapp med hundens ursinniga skällande.
Det var husvärden som genast anhöll att hunden skulle avlägsnas eller nedtystas, eljes måste polis efterskickas.
— Ge’n ett rapp av käppen, föreslog tanten.
— Nej, då bits han.
— Brunte, gå ner på gatan och driv bort hunden!
— Å, vad tjänar det till, han är strax här igen.
— Det var högst märkvärdigt, kan man inte jaga bort en hund.