— Jag har öppnat mitt hem för en värnlös kvinna och hennes förskjutna barn, jag har bjudit på den julkost som mina fäders fäder i generationer ha njutit, men jag har icke bjudit någon hund till mitt julbord.
Dörren small igen, såsom en pukskräll i en symfoni, och så öppnades den för det talande huvudet:
— Ni har försmått min enkla kost, ni har ratat vad jag bjöd er av gott hjärta, men I ären icke goda människor; goda människor mottaga med öppen hand och glatt hjärta, jag vill icke tala om tacksamhet, jag begär ingen tack, men jag tror mig däremot ha rätt att fordra lite takt!
Dörren small åter igen, alldeles som om hon gått in och läst över sin roll och maskerat om sig. Denna gång dröjde ommaskeringen något längre.
Jenny vände sig till gossarne:
— Vi få gå ut på gatan barn, vi få gå i sjön.
— Äh, svarade Brunte, varför far vi inte hem till oss?
— Till oss? Till honom? aldrig! — Kläd på er!
Jenny började ta på sig:
— Vi få gå till ett pensionat och ligga där i natt. Här dröjer jag inte en minut längre.