— Är det säkert det?
— Man har ju seglat runt jorden.
— Är det säkert det? Man kan ju segla runt på en yta och komma tillbaka till utgångspunkten. Känner ni de loxodromiska linjerna? Om man seglar beständigt i samma streck, så seglar man upp en spiral, som under ett oändligt antal vindlingar närmar sig polerna utan att nå dem. Kanske det är därför man aldrig når polerna, och kanske kompassen är den som leder vandrarn vilse.
— Men stjärnorna då?
— Vad veta vi om stjärnorna? Ingenting! Om de äro världskroppar eller lysande punkter! Som ljuskällor äro de högst misstänkta, ty de gå rakt emot fysikens lagar. Ju starkare förstoring, dess mindre synas de, tills de slutligen upplösas i intet. Planeterna däremot reduceras ju till runda skivor.
— Ja, men om man fotograferar stjärnorna, så får man också runda skivor.
— Det är tubens runda glas man fotograferar.
— Men spektralanalysen?
— Den skulle vi hälst inte tala om. Newton fick aldrig se de Frauenhoferska sollinjerna, emedan han släppte in ljuset genom ett hål. När kollimatorspringan kom, då såg man först springan reflekterad 8 gånger från A till H. Med starkare förstoring upplöste sig dessa linjer i flera finare, som slutligen räknades till 100,000. Tag två visitkort kant mot kant och håll mot en lamplåga, så ser du alla »sollinjerna». Dessa linjer äro interferenslinjer, och ha således ingenting med solen att göra, efter som de framkallas av en lamplåga också. Döm då om värdet av stjärnornas spektra.
— Ja, den berömda spektralanalysen har nog sett sina bästa dagar, ty den anger icke vad den skall. Om du håller en kall kropp i en vätgaslåga så får du svavlets spektrum. Svavlet finns där icke, alltså är utslaget falskt. Om du däremot bränner fosfor i en vätgaslåga så får du Bariums spektrum, utan att Barium är närvarande, såvida man ej får antaga att Barium bildas av fyra fosforväten vilka ekvivalera Bariums 137; men då äro vi inne på ett nytt kapitel …