— Och det är just det nya kapitlet som vår vän revisorn skall demonstrera för oss imorgon, då vi råkas i hans laboratorium.
SEXTONDE KAPITLET.
Zachris hade dragit sig fram till tredje dag jul alltjämt i den tron att Jenny befann sig hos Hanna. Dennas blida stämma i telefonen hade han förklarat som början till ett återtåg. Men när han på fjärde dagen telefonerade upp Hanna, och i en något intim ton frågade hur det stod till med Jenny, fick han ett ampert kort svar:
— Det vet jag inte.
Hon fanns således icke där, och Hannas rörliga känslor hade kastats om.
Då blev Zachris orolig, och när Maja visade ett aktningslöst sätt att svara, förstod han att skandalen var ute och gick. Han vågade icke läsa tidningar, icke gå på offentliga ställen. Hemmet förföll, dammet lade sig tjockt; och han stängde av det ena rummet efter det andra, flyende för kölden, ty där inga människor vistas, där kan man icke elda upp.
Då han började betrakta Jenny som förlorad, blev hon för honom som död, och därmed inträdde apoteosen. I botten av varje människosjäl finns ju något vackert; och minnet har ju, till människosläktets heder, en förmåga att stryka ut det fula och förvandla det banala till något vackert. Han började minnas henne skönt, och därmed växte saknaden till en gränslös smärta. Han grät i timtal och anklagade sig själv för allt möjligt, till och med för hennes fel, vilka han icke vållat. Att söka henne eller skriva brev, kände han vara hopplöst, och han hade nått förtvivlans yttersta gräns.
Han satt en morgon på redaktionen och skrev, något gråtmilt om dåliga människor och deras inflytande på sin omgivning, då dörren öppnades och hans pojkar inträdde, ovanligt fogliga och hyfsade.
Då föll han ihop, tog dem i famn och grät. Så fick han veta, att de bodde i pensionat, där de misshandlades, emedan de icke kunde betala i förskott; att modren var sjuk i nerverna, och att hon ville återvända hem.
— Men var ni aldrig hos tant Hanna? frågade Zachris, som repat sig så hastigt, att han tänkte på hämnd.