— Jo, vi var en halv dag, men det gick inte.
— Gick inte?
— Jo, di rök ihop förstås, och så bjöd hon på lutfisk och gröt som ingen kunde äta.
Zachris skrattade nere i magen.
— Nu går ni med dessa pängar och betalar pensionatet, sedan reser ni hem med mamma.
Pojkarne stucko av.
Nu var all smärta förgäten. Hanna hade fått nog av att locka på andras hustrur, och Jenny var slagen. Viktoria över hela fältet!
Han purrade upp sig och svällde ut. Bara kontakten med barn och maka hade återgivit honom liv och kraft, och han tänkte sig redan vid skrivbordet med sin roman, övande hämnd, och hämtande styrkan ur henne, som han redan såg fientligt och fult.
Han hade segrat, följaktligen hade han haft rätt; ödet höll med honom. Men vid fredsslutet skulle han diktera villkoren och av den slagna fordra fullständig underkastelse. Fullständig! upprepade han för sig själv.
Nu fruktade han ingen skandal mer, han fruktade ingenting på hela jorden; han växte ut onaturligt, och segrarens ädelmod var honom en främmande känsla.