— Här, ska ni höra! Här ska ni höra! »Varför denna seminarist skriver böcker, det vet ingen … Om du kan befria mig från honom, så skall jag ge halva konsulatfrågan fanden …»
Zachris var nu inklämd mellan dubbeldörrar, men han kastade åt sidan, kom loss, och med ryggen skyddad började han att väsa och klösa, dock utan framgång; och när han märkte att truppen svek, ändrade han rörelse, kastade lejonhuden, blev en liten ömklig åsnefåle, som väckte medlidande. Det var hans starkaste drag att göra sig liten, och väcka medlidande. Då blev han lik ett ofullgånget foster, visade hela sin obetydlighet så att man rördes och tog honom upp på armen, emedan han var så hjälplöst liten. När han då väl var uppe, blev han fruktansvärd igen, och det första han gjorde var att klösa.
De tystlåtna i sällskapet, som i början känt en lättnad i att slippa blottställa sig, och som njutit av att bevittna hur två bödlar avrättade varann, grepos nu av en skamkänsla; och fruktande att dokumentskåpet skulle blotta även deras mellanhavande, om Stenkåhl finge fortsätta, reste de sig, tittade på klockorna och sökte i tankarne en giltig förevändning att gå (på närmsta krog).
Men Stenkåhl hade blodad tand och måste mörda någon för att rädda sin ära. Som han var av den sorten som icke biter högdjur letade han ut ett litet och fann Sebastian vid pålen.
— Nå lilla Kilo, yxade han till, har du böckerna klara när du skall slå vantarne i bordet, annars ryker du in.
Nu finns det en försyn som skyddar de sina och gör dem blinda och döva på rätta stället. Bokhandlaren hörde icke mer än sista orden »ryka in», och troende det var fråga om kakelugnen gjorde han en ofrivillig gest åt spjället. Då märkte han på de omståendes miner att han hört orätt, men skrämd av det elaka uttrycket i Stenkåhls ansikte hejdade han sig just när han ämnade fråga om, ändrade minspel och sade med ögonen: jag förstår ett gott skämt på min bekostnad. Han var räddad, ty åskådarne trodde han med en vitsig åtbörd avvärjt Stenkåhls råa skämt, som han både hört och förstått.
De flyende herrarne hindrades nu i dörren av de anstormande damerna som väntade sig en allmän hetsning, men herrarne hittade en sidodörr och ginade genom tamburen för att komma fram till värdinnan och säga farväl. Alla hade samma förevändning eget nog; de ville höra sista numret på symfonikonserten.
Och så voro de äntligen fria. Stuckna, sargade, svettiga, nerrökta; hoptryckta, harmsna, trötta, förtvivlade, skruvade de sig ner för de fyra trapporna och voro äntligen på gatan. På två led gick troppen först tyst, andades den rena aftonluften under stjärnorna, vädrande lungor och sinnen.
Men så brast det löst. Allt vad man icke fått säga hos Stenkåhl ville ut. Led för led började samtalet, utvecklande sig från sekvensens enkla gångar till fugans rikare.
Fugan blev mångstämmig kanon; samma gamla motiv, från sekelslutet men i andra tonarter.