Nu återvänder jag till tennet. Tenn smälter vid 236°, men tennets molekularvikt är 236. Vad innebär detta? Det rår icke min tanke ännu att uträkna, men likvisst synes med varje ökad värmegrad molekularattraktionen minskas med talet 1 … bom! Men, vidare, framåt i mörkret, jag vet att det skall ljusna. Kopparn angripes ej av kall svavelsyra, men värmer jag syran, så börjar reaktionen vid 128°, vilket tal är kopparns molekularvikt. Skulle man icke ha rätt att tro det kopparn dekomponeras eller dissocieras vid 128°, och att dess beståndsdelar ingå ömsesidigt utbyte och bilda en ny förening med svavelsyrans beståndsdelar (kommutation)?
Den bildade Blå-stenen eller kopparvitriolen har ju icke ett spår tycke varken av kopparn eller svavelsyran, och att antaga med rådande kemien att svavelsyran adderats till kopparn är ju för enkelt.
Nåväl, detta är vägen …
Det ringde till middag!
— Fortsättning följer i morgon! sade revisorn och man gick till bords.
ADERTONDE KAPITLET.
Zachris hade icke glada dagar efter sitt besök i redaktionen. Att han liksom fått avsked kom honom ej att glömma smärtan och skammen, som främlingens uppträdande framkallat. Han hade i alla fall burit detta barnet på sina armar, slösat sina första känslor som far, gjort uppoffringar, byggt en framtid. Ett förfalskningsbrott som gick ner genom generationer och icke var straffbart.
Nå, detta var ohjälpligt, men han måste rädda sitt namn; att rädda ynglingen från den grop han gått ner i, det var omöjligt, ty i detta fallet syntes en fatalitet råda som icke kunde bekämpas. Han hade haft kamrater som i ungdomen visat konträra drifter, senare gift sig, men återfallit likafullt. Dessa erfarenheter hade narrat honom liksom andra, att i en av sina skrifter söka förklara denna abnormitet, och förklaringen antog formen av en ursäkt, kanske ett försvar för deras otillräknelighet. Men då hade han fått båda lägren över sig.
— Han försvarar lasten! skreko de oförvitliga. Och de försvarade läto förstå att de icke behövde något försvar. De stodo över allt det där småborgerliga betraktelsesättet.
Alltså: där hade han intet att få; återstod blott att rädda namnet. Han gick därför till sin advokat och framlade ärendet.