*

Han hade väntat i åtta dagar och nätter, lyssnat till varje ljud däruppifrån, och själv gått upp; men när han då icke kunde dölja sin otålighet, svarade hon:

— Var lugn, det skall ske, men jag måste bereda mig. Jag ligger nämligen och tänker på allt vidrigt, jag upplevat för att öka livsledan, och jag måste först utrota dig ur min själ och min kropp, annars får jag dig med på andra sidan, och det vill jag inte. Ja, du vet inte vad andra sidan är, därför kommer du att stanna på den här stranden, där du trivs. Jag vet att det finns en andra sida, ty jag har sett den, och där har jag råkat min mor och mina systrar. Det var enkla, men hederliga människor, som levde i plikter och försakelse, men tåliga i hoppet, icke väntande någon sällhet, härnere. Jag däremot, som råkade in i din och de andras trollkrets, jag ville ha det nu, här, sedan du och de andra berövat mig hoppet om där! — Vet du, jag undrar ibland om era böcker äro till nytta eller skada. Ni poeter stå ju utom liv och samhälle, ni äro som fåglar levande i luften, och skådande ner på värld och människor. Kan ni se rätt på tingen? Kan era luftiga läror ha någon tillämpning på det tunga jordelivet? Ert arbete är ju lek och ert liv en fest? Ni föraktar borgare och borgerligt liv. Ni kallar de plikttrogne och laglydige för servila lymlar, de tåliga för fege, de lidande för hycklare. — Jag förbannar den stund jag råkade in i er zigenarvärld med dess brottslingsmoral, och jag prisar gud som öppnat mina ögon, återgivit mig hoppet och tron på ett bättre …

— Är det Kilo, som lärt dig sådant där? väste Zachris.

— Ja, det är han, den bäste och därför den mest föraktade. Han skriver till mig och jag till honom, han har återgivit mig åt mänskligheten, sedan jag gått vilse i er djurgård, ty djur voren I och nu skiljas våra vägar. Jag ber dig aldrig se till mig mer, ty jag avskyr dig som det onda, din person stinker för mig, fastän du icke märker det själv; och när du vidrör mig med dina tankar, bränns det som nässlor på min kropp. Farväl!

SJUTTONDE KAPITLET.

Revisorn demonstrerade i laboratoriet: Monistteorin eller läran om materiens enhet nödgar ju alla sina bekännare tro, att de enkla ämnena bestå av samma stoff, men i olika förtätningar, kopplingar, klyvningar. Men det rådande kemiska systemet, som är dualistiskt, hindrar dem å andra sidan förstå vad som menas med lösning och fällning. De säga sålunda: Svavlet är ett enkelt ämne emedan det icke kan sönderdelas. Vi konsekventa monister svara: Svavlet sönderdelas var gång det påtändes; guldet dekomponeras varje gång det löses i kungsvatten; zink och järn varje gång de lösas i utspädd svavelsyra och lämna kolrester, vilka senare utträtt ur metallerna såsom reaktionsrester, ty metallerna äro kolväten. Svavlet ger alltid kolrester i form av grafit, när det utsättes för ofullständig förbränning, ty svavlet består av kol, syre och väte liksom alla harzer. Vi stå således på samma punkt som Lavoisier när han avlöste flogistonteorien, eller Kopernikus när han vände om det Ptolemeiska systemet.

Emellertid, hur skall jag nu få reda på de enkla ämnenas sammansättning? Jag tror vi få beräkna dem i stället för experimentera, tills vidare, och en viktig indikator är lösningsmedlet, följaktligen salterna. Till exempel: kvicksilver löses i salpetersyra, men guld löses icke. Detta anger ju att guld har en annan konstitution än kvicksilver, då ju lösningsmedlet är samma ett. Konstitution är ju sammansättning, och metallerna äro följaktligen konstituerade eller sammansatta, alltså icke enkla.

Vidare: kvicksilver i salpetersyra ger ett salpetersyrat kvicksilversalt, men tenn i salpetersyra ger tennsyra. Metallen tenn visar sig således ha en annan konstitution än kvicksilvret, och uppför sig som en negativ metalloid efter som den ger en syra i stället för ett salt.

Därifrån springer jag över till den intressantaste av alla metaller: guldet. Denna metall liknar i alla avseenden en metalloid, ty den saknar syresalt, den har intet kolsyrat, intet svavelsyrat, intet salpetersyrat salt, och dess oxider äro syror. Likt metalloiderna ingår han däremot föreningar med saltbildarne och cyan. Metall är således ett svävande begrepp, och guldet är ingen riktig metall. Dess spektrum liknar mest siliciums, eller kvartsens radikal, och i kvartsen förekommer han gedigen. Siliciums atom är 14 och guldets är kvadraten på 14 eller 196.