Han som aldrig ville överlämna sitt öde åt slumpen, smög upp för trappan och tittade i nyckelhålet.
Hon skrev verkligen.
Utan att vända sig om, sade hon med tydlig röst:
— Du ska inte lyssna vid dörrn; jag skriver bara ett brev, och inte alls några memoarer.
Skamsen men icke utan ett drag av medlidande inträdde Zachris i rummet. Lådor voro öppnade, och oreda märktes överallt!
Hög, klar och värdig, vände hon sig på stolen. De sista åtta dagarne, under vilka han icke sett henne, hade så förändrat hennes utseende, att han blev slagen, och hans första tanke var: Hon kommer sig, jag är förlorad!
— Var inte rädd, svarade Jenny liksom på hans tanke, jag kommer mig icke. Resten får du tänka dig! Någon skandal skall jag icke göra. Förebrå dig ingenting, men stör mig icke i mitt förehavande. Jag är trött och vill bara sova.
Zachris försökte hitta på något passande som invändning, avrådan, filosofisk tröst eller dylikt, men han kunde icke ljuga inför dessa ögon, och han drog sig tillbaka, i det hela belåten med expeditionens utgång.
Länge hade han haft klart för sig, att hon måste dö. Det besvärliga vittnet, den enda som kände hans tankar, medbrottslingen, åklagaren, den fruktansvärda som kunde beröva honom äran bara med den lilla manövern att gå ur huset — hon måste dö!
Och lugn somnade han in, lugn i medvetandet att det skedde utan hans synliga förvållande.