Den tid som nu följde var den rysligaste Zachris upplevat. Makarne pinade varann med en utsökt grymhet. Jenny låg bara och fetmade. Som hon ej kunde få morfin mer, tog hon sprit.
Zachris satt nere och skrev romanen; gick ibland upp för att se på offret och pina henne. Bara att han fick tala vid henne, gav honom kraft att fortsätta avrättningen.
Jenny låg alltjämt, i sängen, på sängen; och när den brände under henne, spatserade hon ut på en balkong, så att folk i natten kunde se en vit gestalt under takskägget, högt över trätopparne.
Som hon levde i rus, förlorade hon själsförmögenheterna, ljög, glömde, tog om samma sak, var retlig och slö omväxlande. Ingen besökte dem numera och de bjödo ingen.
Ibland hade hon ljusa stunder och var då clairvoyant.
— Vad skriver du på därnere? Är det vackert? När jag slumrar till, så tycker jag mig vara därnere och läser det; men fast jag inte minns vad jag läst, sitter ett intryck kvar, och det är ohyggligt. — Du är inte den du syns, du Zachris, och om människorna kände dig! — Du väntar livet ur mig, det vet jag, och jag skall snart dö … Du skall få leva, det är ditt straff, ty det är helvetet att leva …
— Vill du se dina barn? brukade Zachris ta till.
— Nej, det vill jag inte; de äro så lika dig … alltför lika, ty de visa allt vad du döljer, och det är genom dem som hämnden en gång skall drabba dig … hämnden för allt ont du gjort … jag minns när du ruinerade Kilo och jag skäms nu att jag icke röjde dig … Du plundrade Falkenström … vem har du inte plundrat?
Jennys leda vid livet tilltog med varje dag, och hennes avsky för mannen ökades. Hon kände på sig att han förehade något ont därnere vid skrivbordet. Och en dag citerade hon på måfå några uttryck ur hans manuskript. Han trodde naturligtvis i sin enfald att hon varit nere om natten och snokat i hans papper, varför han sedermera alltid höll dem inlåsta. Men när hon en annan gång sade ut hans tankar innan de kommit på papperet, då började han reflektera, men slog snart bort det med att det var en slump. Dock blev han rädd för henne och undvek hennes sällskap. Hon blev slutligen liggande ensam däruppe. Pojkarne gick icke heller dit, dels därför att hon icke ville se dem, dels därför att de tyckte det var olustigt.
En natt då Zachris låg vaken i nedre våningen hörde han Jenny stiga upp och flytta på skrivbordsstolen. Därpå blev en lång tystnad, dock avbruten av små knarrande ljud av skorna eller tofflorna, vilka flyttades, som sker när man sitter vid ett bord och skriver. Att hon satt vid skrivbordet, det hörde han, men vad gjorde hon? Skrev hon? Tänk om hon skrev testamente eller sina bekännelser!