Ryggen rörde sig ej.
— Låt mig vila, jag är sjuk, sade Jenny.
Zachris hörde på tonen att allt var oförändrat. Han förstod att hon längtat efter sitt hem och den sköna sängen, uppvaktning och uppassning. Hela apoteoseringen rök, och Jenny var där i all sin gamla fulhet. Ryggen var fetare än förut och nu hatade han henne därför. Hade han icke råd hålla sig en ung vacker kvinna, och måste dras med denna dock? Och att han själv önskat henne sådan, retade honom än mer. Vad skulle han med denna sjukling, som icke vålade sig tala ens. Han hade räknat på en angenäm kväll i den gamla stilen, och hade för ändamålet skaffat ny rekvisita, som han gömde i garderoben.
Han gjorde först några antydningar om det stundande nöjet, talade om ett nytt vin han köpt, och om några kandelabrar.
När detta icke gjorde något intryck, blev han brutal, ty han såg att allt var förgäves:
— Om du är sjuk, skall du söka ett sjukhus och en läkare.
— Låt mig vara i fred.
— Ja, du ska få vara i fred!
Dörrn small som ett skott, och Zachris gick ner på hotellet att söka några whiskygubbar. Nu kunde han gå upp på krogen igen! ty det kändes så lugnt att ha dem hemma. Äran var räddad.
*