Zachris smög ner. Han var nu mest ond, ty det hade ingen vågat säga honom så hur han såg ut ini. Detta besvärliga vittne som läst alla hans tankar måste snart gå bort, och långt kunde det icke vara kvar efter som hon yrade. Detta önskade han så livligt att han trodde det. Och nedsjunkande på sin schäslong började han utarbeta motivet. — Skulle han sälja stugan straxt eller sitta kvar änkeåret? Vad kostar en grav? Måste han föra henne till staden eller kunde hon ligga här på landet? Och så vidare.
Därpå erinrade han sig att hon nyss däruppe sagt några »bra saker» med pittoreska uttryck, och han gick till skrivbordet för att anteckna dem till sin roman. Hon fick döende ligga modell och diktera till protokollet. Att en mor kunde se på sina egna barn med så oförvillade blickar det var nytt och storartat. Hon hatade pojkarne, emedan de voro hans barn, ett bevis åtminstone att de voro hans. Alltid något! Men de hade även kommit till utan hennes vilja, alltså frukterna av en våldtäkt. Födda i bedrägeri, löftesbrott och hat, kunde de icke vara annorlunda. Uppfostra dem i hem eller skola var omöjligt, följaktligen måste de ut i livet! De började nämligen utöva en besvärlig kritik på föräldrarne, och inga hemligheter funnos för dem. Men det där med polisen var otrevligt; dock, där bevis saknades vore ingenting att göra. Lögnroth och Smartman voro dessutom sluga karlar …
Det ringde! Zachris gick själv och öppnade, och han stod ansikte mot ansikte med Smartman, bakom vilken syntes Lögnroth och Harald, landsprofeten. Smartman såg yrande och glad ut, och själva Lögnroth sken, mot sin vana.
— Få vi komma in, vi ska gå så tyst, efter du har sjukt! började Smartman. Vi ville bara tala om att vi äro såverade!
— Tidningen är såld, fördelaktigt! viskade Lögnroth. Du ska bara skriva ditt namn!
Zachris andades först, sedan skrattade han med magen och gomseglet.
— Gå tyst! sade han. Till vänster in i matsalen, så hörs vi inte!
På tå tassade sällskapet in i matsalen, där glas och buteljer genast kommo fram.
Zachris granskade papperen. Man hade funnit en hederlig karl, som låtit lura sig. Bolagets böcker hade blivit företedda; prenumeranternas antal hade konstaterats …
— Hade vi så många prenumeranter i landsorten? frågade Zachris naivt.