Harald måste lyfta honom under armarne och bulta honom i ryggen att han icke måtte kikna bort av skratthostan.
— Nå, var äro dina pojkdjävlar i kväll? frågade Smartman för att hämnas.
Jenny mörknade:
— Fy! att säga så … Nu ska jag sjunga för er. Lögnroth ackompagnerar!
— Nej, då dansar vi i stället!
— Bravo! ropade Jenny. Vi ska dansa! Det var inte i går jag dansade!
Jenny dansade ett varv med Smartman och satte sig sedan ner. Tömde ett glas och talade. Men nu var hon förvandlad igen. Ögonen sågo, men blickarne voro borta.
— Tyst, jag har en telefon! Det är han!
Nu föll hon i ett slags extas och blev elegisk. Hela hennes person syntes upplöst, och hon blev som ett medium besatt av andra, främmande, frånvarande, vilka intogo henne i tur och ordning.
— Ni, här, nej jag vill inte sitta till bords med er!