Hon reste sig! Smartman som trodde hon spelade lady Macbeth, ropade ett skämtsamt bravo!
— Jag ser er, fastän mina ögon icke se. Ni äro så långt borta och så små som dockor i ett butikfönster; ni äro blåa i ansiktet som döda människor; men det är därför att ni äro döda; ni har begått självmord — säger han — och en av er har mördat! Där sitter han! — Om jag skall få leva länge … såvida detta kan kallas att leva … nej, jag är död … om tre dagar bli ni bjudna på min begravning … och då ska ni komma med blommor, jag skall ha min blåa klädning på mig, och då ska ni sörja Jenny, såsom jag sörjt henne, hennes ungdom och hennes förgångna skönhet.
Hennes ansikte förvandlades återigen och blev en lång oval med dödens blekhet:
— Nu säger jag godnatt! Sitt kvar ni, mig skall intet störa, när jag väl har somnat in! God natt; förtvivlade människor!
Hon hade dragit sig mot dörren, och med en sista återstod av behagsjuka, skred hon baklänges ut för att icke visa ryggen som var en gummas!
Gästerna som trott det var en scen, hade omväxlande lett, och nu efter sortien, utbröto de i en applåd.
Men Zachris ensam hade förstått.
— Hon är sjuk! sade han, förlåt att jag gör uppbrottet.
Och man bröt upp, men i misstämning, ty man visste icke var man var hemma, och förstod icke vad man sett och hört.