— Fyfan vad det luktar vätesvavla! sade revisorn, och tog fram sin kikare: Där står de allihop, och Zachris håller riddarvakt vid kistan …
— Säg inte så hårda ord, bad Kilo.
— Och där står din f. d. Tekla med sin prins.
— Hur det är med prinsskapet, vete den, men han lär vara skolmagister! sade Falkenström, som utanför klostermurarne återföll i sina vilda tag glömmande all andlig gymnastik.
— Frid över dem! sade revisorn.
— Frid över alla! Frid, frid! bjöd Kilo! Det förra är förgånget!
— Det förra har luktat i tio år och hotar förgifta det kommande växande! Vi äro främlingar i vårt eget land, men vi voro nog födda främlingar här i gropen.
— Vi voro en gång barn av vår tid, men den tiden är förbi, och vi äro blivna den nya tidens barn.
— Vi äro vordna män, och det höves icke män skrika på gatorna, fastän det kan kläda pojkar.
— Det förra är förgånget! Frid över det!