TJUGONDE KAPITLET.
När Zachris blivit ensam om natten efter gästabudet med dödsdansen föllo hans tankar in i en ny riktning.
Hans ekonomi var genom tidningsköpet bliven god, ty den gamla redaktionen bibehölls med ökade löner; detta gav honom lust att leva, börja om ett nytt friskt liv med en frisk människa. Varför skulle han vara sjukskötare och liksvepare? Jenny var ju slut, det såg han i kväll. Hon hade förlorat all charme för herrarne, och det var dit han ville, ty nu skulle han äntligen få ro. Nu kunde han köpa sig en ny kvinna som skulle vara hans förnöjelse, hans ålderdoms fröjd och varför icke hans sjuksköterska …
Här reste han sig och erinrande scenen som Jenny givit i afton, antecknade han den …
Därpå fortsatte han framåt. Gossarne skulle genast sättas ut i … ja vad? De kunde icke skriva och räkna, de visste icke uppföra sig bland människor. Deras fria uppfostran var kanske ett misstag; att de fått deltaga i backanalerna var nog icke så klokt; att de utpuffats som snillen, att de fått springa i teaterlogerna, interviewats och biograferats i tidningarne hade nog ingivit dem alltför höga tankar om sig själva; men vad skulle de bli? Studentexamen fordrades till allting, och de här hade icke folkskolebildning …
Nu hördes skrik uppifrån. Zachris sprang upp för trappan … Jenny hade rest sig i sängen och tycktes betrakta något som ingav henne skräck …
— Skaffa en läkare och sköterska, genast, men visa dig icke mer! Jag kan icke se dig!
Zachris var icke heller angelägen om ett närmande, utan mottog med nöje ordern, och gick ner att utföra befallningen …
Och så började dödskampen … Den var icke skön och icke uppbygglig. Gossarne voro absolut känslolösa, anställde observationer och gjorde reflexioner som vivisektörer. De voro födda i våldtäkt, och modren hade förbannat dem i moderlivet redan.
Zachris gick fram och åter på golvet nere i våningen och hörde hela förloppet. Det lät som om man sågade ved däruppe. Ibland grät han av medlidande, när han föreställde sig själv i samma belägenhet; ibland åter, när minnet av allt varmed hon pinat honom, dök opp, erfor han en viss tillfredsställelse: »Känn på du, hur det känns att pinas,» tänkte han. »Det ingen vågat, det vågar han, döden!»