Därpå grät han igen, minnandes några vackra scener ur det fula samlivet.
Ibland läto hennes rop som en barnsängskvinnas, och då erinrade han den första förlossningen. Det var ett stort ögonblick. Och modrens sista kvidande innan barnet kom liknade så ett litet barns, att han trodde detta vara fött. När slutligen den nyfödda skrek till, trodde han återigen det var modren.
Fram på nästa förmiddag blev det tyst. Då kom sköterskan ner och förkunnade slutet.
Därpå blev det kav lugnt utom honom och inom, och han föll i en djup sömn som varade till eftermiddagen. Sorgen infann sig; denna blandning av tomhet, förtvivlan, ånger över allt brutet och allt underlåtet, av befrielse, egen och hennes, av något intressant, ovanligt, försonande, som tillsammans kändes som en vällustig smärta.
På andra dygnet njöt han av lugnet som han icke haft på många år. Nu var han oåtkomlig, stark, ty nu kunde de icke plöja med hans kalv, icke styra honom med hennes betsel. På tredje dygnet hade han haft så mycket bestyr med graven att han bara längtade få henne ur huset för att han sedan kunde få möblera om igen, inrätta sig som ungkarl och bestämma om allt utan att hans vilja skulle korsas.
Begravningen gav honom något bekymmer, ty då man numera icke bjuder gäster, så blir den större eller mindre tillströmningen ett plebiscit, ett uttryck av ens notering på fåfängans marknad. Zachris, som noterades lågt för tillfället, ville icke riskera ett fiasko. Han måste personligen anmoda alla ståndspersoner, alla namn och finare märken. Det här var en föreställning, en premiär, och tidningarne skulle referera den. Han beslöt först skicka pojkarne, men när Bruntes ambassad avlopp så olyckligt, beslöt han gå själv. Att yrka eller hota eller locka med byte av tjänster dugde icke mer; han måste fara omkring och tigga.
Han gjorde sig så liten som möjligt, och lyckades krypa genom många nyckelhål, men icke genom alla. De som kände honom riktigt, visste att han skulle begagna deras namn för att kava sig upp — och därmed trampa ner dem.
På begravningsdagen mönstrade han sin trupp och fann den respektabel. Han var åter chef, hade manskap, och kunde operera. Vid graven uppträdde han och talade om sina förtjänster i litteraturen, om den stora revolutionen, om härföraren och lederna, om motståndet och krafterna, men höll på att glömma bort Jenny, som han slutligen gav ett erkännande. Hon var naturligtvis den bästa (eftersom hon var hans) och så vidare.
Det var en triumf; men det skulle slaktas fångar på graven, och Zachris, som aldrig velat höra talas om Jennys beundrare, uppfann nu en serie av »olyckliga tillbedjare», vilka namngåvos i en liten tidning. Alla som varit artiga mot frun i huset förvandlades till älskare, naturligtvis olyckliga, ty hon var den äkta troheten. För att hämnas på Falkenström för hans uteblivande nämndes hans namn först; »han hade av lätt förklarliga skäl icke infunnit sig, men hans krans talade».
För att kunna flagga med andra uteblivnas namn, infördes även dessas ursäkter, vilka ju för anständighetens skull varit inlindade i en artighet.