— Strauss’ Leben Jesu, och Goethes Faust (första delen!), Läsefrukter, Gymnasistvers, och Sömngångarnätter satta för Grottekvarn, se där hela den stora mannen.
— Rydbergs Faust (första delen), icke Goethes Faust numera!
— Sveriges ära ligger icke på Skansen, icke i Livrustkammaren, icke i Riddarholmskyrkan; Sveriges ära ligger i Vetenskapsakademien, i Riksbiblioteket, i Nationalmuseum! Gå dit, vandrare, skåda svensk, och se på din vetenskap, din litteratur, din konst, att även du är en världsborgare!
— Varför skulle han betala underhåll till sin frånskilda hustru? Hon tar en älskare eller gifter om sig, så får han sitta och betala andras kärlek. Det är ju orättvist, hälst om han därigenom icke får råd att gifta om sig eller ta en älskarinna!
— I ett sterilt land och en steril tid hyser man fasa för allt produktivt. Artister och författare måste gå och slå dank för att icke visa sin produktivitet.
— Vad skall man med skolor att göra? Inte meddelas någon undervisning där? Man bara förhör läxor, det vill säga: man hör efter vad gossen lärt sig själv hemma. Den som lär sig själv är autodidakt, följaktligen äro alla studenter autodidakter. Men varför studenter föraktar autodidakter, det är bara brist på självförakt.
TREDJE KAPITLET.
Bland dekadansens eller förfallets män intog Lars Petter Zachrisson ett framstående rum. Han hade varit med omkring 1880 och slagit sig upp till sous-chef för något osynligt parti, men när han 1884 blev avsatt av »nakna prästens broder», som utnämnde Tilda K. till chef, drog han sig först tillbaka med blodig nos, men kröp sedan fram i några mullvadsgångar han grävt, och vilka mynnade dels hos akademiens sekreterare, dels hos professor Stenkåhl, dels hos tidningen Brödrafolkets Väl. Han skrev böcker, men ingen visste varför. Där fanns intet patos, varken hat mot det låga och lögnaktiga, eller kärlek till det stora, starka och sanna. Det var farligt den tiden att ha åsikter. Med åsikter menades nya tankar om gamla ting; gamla tankar om nya ting fick man ha; det var således ett skälmstycke det där med förbudet att ha åsikter. Zachris hade emellertid en åsikt som var hans hemliga program: att han måste fram. Och därför skydde han inga medel. Svårigheten bestod i att kunna dölja sitt spel.
Han var litteraturens jobbare, bildande bolag för inbördes beundran, spekulerande i ryktbarheter, stiftande syndikat för att göra storheter som skulle upphöja honom. Han företog affärsresor i reklam, hade agenturer i alla landsändar, bildade en exportförening på Tyskland, var själv korrespondent i danska, norska och finska tidningar, samt medarbetare i Stockholmstidningen Brödrafolkets Väl (icke Brödrafolkens), smakråd vid två teatrar, Svenska akademiens stipendiat, bokförläggaren Kilos sekreterare, Artistsecessionens ombud; men han hade även ett finger i Stockholms högskola, utan att man kunde säga om det var tummen eller lillfingret; beskyddade författarföreningen och publicistklubben, var en av stiftarne i sällskapen Oden och Freja, samt var även synlig på hovet! Denna 80-talets förfallna människa. Vig som en ål och omottaglig för skymfar, gick han in över allt. Var porten stängd, kom han in genom köksfönstret; blev han utkastad genom dörrn, kröp han ner genom skorsten. Med ett ord, han saknade ambition, och det lovade gott för hans framtid.
Men han hade även andra egenskaper, den förrädaren, vilka gjorde honom till en tidens man. Han respekterade alla åsikter, även de falskaste, som han dock bort bekämpa eller rätta; han talte aldrig illa om en människa, som gjort illa, utan han försvarade alla bovar, överskylde deras svagheter. — »Jag tål inte att man talar illa om en människa,» sade han. Det betydde: »Nosa inte i mina papper, ni.»